Ironman Kalmar 2016

Hjälp, jag får inte luft! Panik! Så min Ironman Kalmar 2016 slutar efter 20 meters sim? Känns som astma-attack. Jag får inte ner någon luft i lungorna. Börjar bröstsimma. Gör nytt försök att crawla. Åter bröstsim. Nej, jag får ge upp! 100 meter in i loppet…

Men om jag viker ut åt sidan, lägger mig i crawlposition och flyter? Hör rösten ”titta på fiskar”, ”andas”, ”titta på fiskar”. Börjar ta crawltag. Långsamt, långsamt, långsamt. Paniken släpper. Jag kommer inte svimma av syrebrist. Många minuter, som det känns, har gått sen jag och bror gav high-five och sa lycka till när vi gick i vattnet. Han försvann, men jag chockades av kallt vatten och dåliga luftrör. Jag börjar crawla mer och mer. Plötsligt svänger vi vänster vid första kurvan och ger oss iväg på längsta simrakan. ”Jag är stark, jag kan crawla, just idag är jag stark, just idag kan jag crawla,…”. Ja, jag känner att jag nu kan crawla och jag kan andas. Kul. Mitt lopp är inte över…

Efter 1,21 kliver jag upp. Va? 1,21? Tog det inte 2 timmar? Hur snabbt simmade jag när jag väl kom igång?

In i tältet, av med våtdräkt, på med cykelsaker, ut och tömma blåsan, upp på cykeln. Publikens skrik är som vanligt hysteriskt. Hade ju de två veckorna innan loppet varit krasslig och bara lätt rullat på MTB en gång, så hur skulle det gå? Får upp Shiven till skön hastighet och rullar på. Ölandsbron är som vanligt en fantastisk upplevelse. In i Färjestaden med sin glada publik. Ner till coverband i Mörbylånga. Förbi trummande familjen i Stora Frö. Backen i Degerhamn, och så vidare. Öland är över snabbt. 

In till rondellen. DEN rondellen. Fasen vad kul. Belgaren framför mig jagar på publiken och vilket liv… därefter ut på fastlandets slinga. Mina släkttrakter och en bana jag kännet till väl och senast i juli cyklade. Fin runda och skriker hej till mamma och moster i Läckeby. Hör deras glada rop bakom mig. Passerar Lindsdal igen och in till Kalmar och transition. Allt under 6 timmar var målet och det löste sig fint.

Till skillnad från min första IM så hade jag tagit det lugnt med gels vilket var skönt för magen. Åt dessutom lite choklad och zoo-godis på cykeln vilket kändes lyxigt. Det gjorde nog också att jag kom ut lätt och fint på löpningen.

Denna löpning som börjar med galenskapen i centrala Kalmar. Att uppleva det 4 ggr på maraton gör löpningen enklare, även om man springer för snabbt på grund av alla hejarop. Och första 20 km gick fint. Sen kom jag på att det var långt kvar och kraften tröt. Magen orkade inte mer. Jag börjar gå. Mycket. Långa pauset i kontroller. Mycket citron för att stabilisera magen. Men så får jag band 2, in i centrum igen och börjar jogga igen. Mer och mer. Och det funkar. In i centrum igen. Efter 4 och en halv timme high-fivar jag med Björn och sen är jag i mål. Vilken känsla även denna gången. Vilken känsla!

Älskar att kroppen orkar med detta. Det borde den inte göra. Älskar att viljan orkar med alla galna tankar. Ironman bör man träna för, inte träna de sista månaderna för. Men det går. Med snäll kropp och vilja. Jag är missnöjd med individuella grenar, men nöjd med helheten. Kalmar måste vara världens bästa Ironman att genomföra med lite träning i bagaget. Publiken lyfter fram deltagarna under löpningen. Hysteriskt i centrum, galet med festerna ute i bostadsområden, alla funktionärers hejande i vätskekontroller, m.m. Fantastiskt trevligt!

Det är också en underbar helg – med familjen, bror Mats och hans familj, med Jocke och hans. Vi umgås och trivs.

Ska man köra nästa år? Vore inte det fantastiskt trevligt? Med bättre träning? Jo… Men..?

//JU

Annonser

Ironman 70.3 Jönköping

Är det inte fantastiskt trevligt att ses ett gäng vänner och syskon, stressa upp varandra undet några dagar, umgås över ett gemensamt intresse och till slut svettas, slitas, njuta och glädjas undet en söndag i juli? Jo, visst är det fantastiskt trevligt!

När jag förra året i augusti anmälde mig till Kalmar Ironman så blev det ju självklart mitt huvudmål för 2016. Att få återigen höra ”you are an Ironman”. Det skulle tränas och förberedas i massor och formen den 20 augusti skall vara på topp. Så när det annonserades om att Jönköping skulle få vara värd för ett 70.3-evenemang så passade det perfekt in som en del i träningen mot Kalmar. Så nu var helgen här – årets bästa träningshelg!

Anländer till Jönköping på fredag kväll, checkar in på hotell, registrerar mig, får mitt startkit, mitt åkband, men hinner inte till race brief – bror skickar bilder från mötet med viktig information och känner mig på så sätt förberedd och informerad. Tar lite bilder på målrakan. Möter därefter upp vänner och bror vid simstarten efter mötet och känner mig inte alltför laddad trots fantastisk stämning – tror sista veckornas jobbmängd har påverkat min uppladdning. Glad att det är en träningstävling för mig.

Så oerhört kul att träffa vänner! Man lever väldigt olika liv i vardagen men dessa gemensamma intressen gör att vi ses och träffas med jämna mellanrum – och ibland pratar vi om jobb, ibland om familjen, ibland om andra vänner, men ganska ofta så nördar vi oss djupt ned i något idrottsrelaterat och idrottsinvesteringar. Och det händer ju då och då att vi vätskeladdar.

Jönköping är fint. Lördagen passerar med massor av förberedelser som tillhör ett IM-arrangemang – som morgonsim (simmade hela banan – mitt tredje simpass för året), incheckningen av cykel, få tidschippet, med mera. Men även denna dagen lyckas jag inte riktigt tagga till. 

Så är söndagen här – och min minsta dotter vaknar med feber – så min tanke är direkt att detta kommer gå åt skogen och jag blir besviken. Så helt plötsligt märker jag att jag har laddats och vänder besvikelse till glädje – det kommer bli kul! 

En halv-IM är helt annorlunda mot en hel IM: man har sovmorgon, man stressar inte lika mycket över energi, man vet att simningen är över snabbt, och så vidare. Så stämningen är också annorlunda – kanske också pga att 3/4 av startfältet var nybörjare. Efter alla morgonbestyr så står vi i startfållan, min bror och jag. Vi bestämde oss för 40-minutersgruppen – båda för vi inte tränat som vi önskat, jag med nyläkt axel, och därmed känns 40 ok. Vi skämtar och skrattar, nybörjarna är tysta, vi klappar händerna och ropar ”vi vill bada”, nybörjarna är tysta. Efter en väldigt lång startprocedur säger vi lycka till till varandra och säger ”vi ses i mål” – och sen hoppar vi i. 41 miuter senare efter en ganska lugn simning (tyvärr med lite snedsimning) kliver jag upp – med bror vid min sida:

Underbart, galet, kul,… att efter 41 min simning kliva upp ur vattnet med sin bror och skratta de 500 meterna till växlingszonen. Vi ser Olof stressa i växlingen och vi skiljs i ombytet. Min rygg behöver stretchas ut och jag behöver tömma. Låååång tid i T1. Låååång…

Ut på cykeln. Min starkaste gren normalt men i år har jag inte haft flytet och inte vant mig med triathloncykeln. Men känner direkt att det blir en bra cykeldag. Har laddat för den branta Huskvarnabacken och blir positivt överraskad när vi åker på sidan av den branta – den mer svagt sluttande. Backen är fortfarande jobbig, men cykelbar. Jag sitter och trycker på – passerar  flera. Sen rullar det på fint – medvind och ganska lätt bana gör det hela till en mycket rolig upplevelse. Efter 2.50 rullar jag in i växlingen igen. Över 30 i snitt får vara helt ok. Nu låååång tid i växling igen. Ryggen ska stretchas, det ska tömmas,…

Och sen ut och joggas. Hade egentligen bara ett mål med denna tävlingen – att jogga hela vägen, inte gå! Och det lyckades. Jag tog mig joggandes framåt hela vägen. Vaderna skriker, men jag tar mig framåt utan att gå. Stämningen är kalasbra! Kul! Efter 1.49.51 når jag målet och tiden 5.36.32. Helnöjd trots mina 15 minuter i växlingszonen.Ironman 70.3 är lagom långt, lagom jobbigt och mycket kul. Redan i målfållan funderade jag på när jag kan göra det igen. 

Så min träningstävling blev mer än bara träning – en hel helg med vänner, syskon och triatleter, en mycket rolig tävling. Och jag kommer göra det igen!

Fantastiskt trevligt!

//JU

 

Cykla är fantastiskt trevligt…

Ja, det är fantastiskt trevligt när man cyklar med familj och vänner i fantastiskt väder och man avslutar rundan med medalj runt halsen. #halvvättern2016

image

Under söndagen rullades 150 km på östgötska slätten. 150 härliga kilometrar. Halvvättern, med start och mål i Motala, ett fantastiskt trevligt evenemang.

Hela varvet runt Vättern är för långt. Jag har gjort det, jag är klar med det och finns väldigt få anledningar för mig att tänka mig göra det igen – men halva är perfekt. Man sover i egen säng, man tar sig till Motala på 2 timmar, det går snabbt att hämta nummerlapp och investera i tältet, man hinner gott och väl göra sig redo för start. Efter loppet vilar man i parken, äter lite mat, snackar om loppet och tar dig därefter hemåt. En fin söndag – till skillnad från hela Vätternrundan som kräver mycket mer logistik.

image
En fullastad bil

På årets runda, skulle vi göra om förra årets gruppresa, med bättre väder. Det var planen. Men redan innan vi ens kommit till Motala hade två kastat in handuken. Men vi övriga var laddade och förberedda för rundan. Alla utom jag… jag hade lyckats få två olika cykelskor med mig, som tur var dock en höger och en vänster, hade inga klotsar som passade mina pedaler och den goda tid man normalt har, hade jag inte längre. Så 5 minuter innan start står jag i Sportsons verkstad och byter pedaler och klotsar. Och fem minuter senare har starten gått, utan mig.

Min grupp hade rullat iväg enligt plan – men inte jag. Men jag kom också iväg några minuter senare, lite fattigare, men fortfarande glad och skrattade åt min egen klumpighet. Killen i butiken sa ”ja du, detta är inte det knäppaste vi sett och det verkar hända de som inte tar detta så seriöst utan bara som en del i träningen, eller här för att umgås”. Och det var ju jag – för träning inför sommarens större mål och för att umgås.

När jag ytterligare några minuter senare cyklat över 40 km/h och kommit ikapp min grupp så är det inte längre en gruppresa. Två hade skjutit iväg för att jaga någon plakett, tre andra hade hakat på några andra, så nu var det bara 3 kvar. Men det var ju min fru, hennes bror och hennes kusin – en höjdargrupp – en släktfest! Här skulle det cyklas, fikas i kontroller och snackas!

image

Och vi stannade på alla kontroller. Tack till alla funktionärer!

image

…och det gick jättebra! Jag blir så glad och nöjd när andra är glada och nöjda. Visst hade jag kunnat cykla fortare – som det kändes mycket fortare, men jag älskar Halvvättern för jag får dela upplevelsen med andra. I årets runda en släktfest! Väldigt roligt!

Så tips: anmäl er till nästa års runda, cykla med personer du gillar, fika, snacka och ha skoj! Jag kommer tillbaka… 👍

//JU

Det spårar snart ur, fullständigt…

Ja, jag är igång. Långt senare än tänkt den dagen i augusti som jag stod i anmälningstältet i Kalmar. Allt skulle gå så lätt. I teorin.

Men nu är jag igång. Börjar kännas i kroppen. Träningsvärk. Mysigt. Fantastiskt trevligt…

Vi är lustiga, vi människor. Jag gör årets ”satsning” på IM i Kalmar + IM70.3 i Jönköping för min egen skull. 2015 var ett ganska kasst år ur hälsoperspektiv, så jag gör detta enbart för min egen skull. Ändå blir det snack med vännerna kring deras träning och upplägg. Ungefär som när man var bra löpare som grabb och snackade med konkurrenterna innan ungdoms-SM. Det gick så långt att jag tänkte vara tyst om min träning och låta bloggen vara knäpptyst – och sen står jag där i Jönköping och Kalmar och sopar banan med dem. Vänner och syskon. Som om det skulle spela roll? Jag gör det ju för mig själv. Lustiga varelser, vi människor…

Men jag är igång. Vi hade till och med säsongsupptakt! Sprang till badet och simmade! Trevligt, fantastiskt trevligt.

image

Sen åt vi mat. Drack öl för sista gången innan Kalmar (:mrgreen:). Och vi skrev listor. Investeringar, lopp, saker att göra under säsong…

image

image

image

Och då gör man det ju ihop. Ingen tävling. Bara skoj! Listan med saker att göra är en höjdare (som att kissa i våtdräkt, äta hästläpp på Markan, umgås, m.m.). Men investeringar är många – så det kommer att spåra ur, fullständigt…

//JU

Det kommer spåra ur… fullständigt!

Jag är ett år äldre än jag var förra året. Och då genomförde jag Ironman Kalmar. På min födelsedag. Ett år går fort. Få dåliga vanor går fort. En öl för mycket i Bryssel, en glas vin för mycket i Köpenhamn, plocka för mycket smågodis när ungarna vill ha lördagsgodis (och äta det mesta själv), ett (eller tre) wienerbröd på jobbet, se på tv istället för röra på sig. Att få dåliga vanor går fort, åt helvete för fort.

image

Så en dag vaknar man upp och ser sig i spegeln. Hur hände detta på ett år? Jag som skulle köra Vansbro Triathlon, Västerås Triathlon och Lidingöloppet. Vansbro och Västerås blev DNS och Lidingö, hur ska man göra med det om man inte tränar? Och dessutom väger 10 kg mer än för ett år sen. Och alla gamla medaljer hänger hemma och retas…

image

Så närmar sig Ironman Kalmar 2015 och jag sugs med i försnacket. Minns hur fantastiskt roligt det var. Visst det var min födelsedag men ändå fantastiskt. Och nu är jag med i snacket. Jocke och bror Mats laddar. Fejsbokgrupp. Fasen vad kul snacket är. En nördig bubbla och min fru skakar på huvudet och vet hur det ska sluta: ”detta kommer spåra ur. Fullständigt.”.

Ironmanhelgen kommer och jag packar in familjen i bilen och åker de 40 milen till Kalmar. Min äldsta dotter tycker illa om mig då ”åka så här långt för att heja är inte kul”. Men jag är i bubblan. Och jag har redan bestämt mig. Ironman Kalmar 2016 – då möts vi igen.

Ironmandagen kommer och jag hejar, hejar, hejar. Från 05.00 till sista man på Hereos hour. Nästan lika jobbigt som att genomföra en Ironman. Men hysteriskt kul. Bror gör bra ifrån sig utifrån sin träningsbakgrund men Jocke tvingas bryta efter 5 km löpning (hoppas de lägger in sina rejsrapporter). Och jag är pirrig, för imorgon ska jag anmäla mig.

image
Bror! En Ironman!

Söndag 0900 släpps platserna och jag vaknar 0630. En timme för tidigt, men kliver upp. Äter frukost och tänker åka då ”man vet ju inte hur många som köar”. Bestämmer mig för att innan jag åker fråga bror om han ska med. Och med stel kropp kravlar han ur sängen och vi åker. Kön är inte lång men blir lång. Och så blir jag anmäld. Glädje. 

image

Så Kalmar 2016! Då är jag tillbaka. Utan dåliga vanor. Piggare. Friskare. Gladare. Snabbare. Starkare. Snyggare. Men ett år äldre… och ja, det kommer spåra ur fullständigt!

//JU

Plötsligt händer det – Halvvättern 2015

Dagen var här. Dagen jag aldrig trodde skulle inträffa i mitt liv. Men livet förändras. Konstant. Och nu stod de där i startfållan, med nummerlapp på magen. Min frus bror P och hans fru A. Jag log, såg fram emot dagen, det som kunde bli en glädjedag, eller en dag med konstant klagande kring blåst, smärta och trötthet.

image

Men låt oss gå tillbaka ett tag i tiden. Jag har varit väldigt aktiv i mina ungdomsår. Väldigt. Men när jag träffade min fru var jag en förre detta idrottare som lagt på mig ett antal kilon och bilringar (fantastiskt att hon ville satsa på någon som mig…). Min fru Anna, och hennes bror kommer inte från en idrottsbakgrund på samma sätt och deras tävlingsinställning, som jag är född med, finns inte på samma sätt. Visst de tycker det är kul att titta, men varför göra själv? Under mina 15 år tillsammans med min fru så började min resa tillbaka till Vasalopp, Vätternrundor, maraton, plasklopp och Ironman. Och Anna, hon har sakta men säkert kommit in i den världen också med Halvklassiker, Lidingloppet och i höst också maraton. Ett fantastisk sätt att umgås tillsammans.

image

Men Annas bror med fru har tyckt vi har varit galna. Helt galna. Samtalen vid familjeträffar har handlat om vilken BMW eller Audi man borde köpa, eller vore det inte kul med husvagn. Men ganska exakt ett år sedan kommer frågorna. Som en chock. ”Räcker det med 105? Eller Ultegra?”, ”Karbonram eller aluminium?”, ”SPD eller SPD-SL?”, ”Va? Har du Look-pedaler? Vad är det?”…

Sen går allt snabbt. Det köps cyklar, kläder, hjälm, och så vidare. Det cyklas. Cyklarna stjäls, nya cyklar köps inom några timmar. ”Johan, borde man inte ha Di2 och karbonhjul?”. I mitt huvud så tolkar jag detta som att suget efter den senaste BMW är bytt mot senaste cykeln. Vilket är positivt… om cyklarna används…

Hösten kommer och vi beslutar oss för att pressa på lite – målsättning för 2015 är Halvvättern. Ingen press på tid utan bara genomföra. Alla taggade. Och bror M vill haka på (den som läst bloggen tidigare chockas inte av detta).

Vintern kommer – och rapporter om spinning. Mycket mer träning än vad jag själv lyckas med. Mycket mer.

Våren kommer – ”vill ni med och cykla på Mallorca?”. What??? Vad har vi skapat för personer? Vilken 40-årskris har de hamnat i? Djup! Anna och jag bedriver vår obefintliga cykelträning hemma men vi får fina rapporter från Mallorca. Och därefter rullar våren på med motgångar och höjdpunkter och dagen närmar sig snabbt!

Så nu står vi där. I blåsten och väntar på starten. En sak är säker, detta blir ett annorlunda vätternlopp. Ingen tidsstress, stanna på alla kontroller, hjälpa nybörjarna, försöka peppa alla och ha kul.

Starten går och vi börjar rulla och direkt är det annorlunda. Blåsten är enormt stark, men ändå stora avstånd mellan varandra, få ligger kloss på rulle och tar vinning av den framför. Lite som en skolklass i årskurs 1, men direkt känner jag ”detta blir kul”…

image

Och vi cyklar på i motvinden, vi pratar, vi skämtar, vi stannar till på första kontrollen, länge, mycket kaffe, många torra bullar, vi börjar rulla upp för Omberg (och här sa vi fri fart upp och ner), njuter av utsikten, njuter av nedförsbacken, väntar in varandra, rullar vidare, fikar i Ödeshög, länge, dricker kaffe, äter torra bullar, bror hånglar lite (skrev jag att det blev parcyklingsrunda?), vi rullar, vi skämtar, motvinden blir till medvind, går fortare, vi stannar, vi dricker kaffe… och så vidare…

image

…till slut rullar vi in i Motala. Vi har varit ute mer än 7 timmar. Det känns. Farten har varit låg (för mig), men man blir ju trött av ett dagsverke. Vi når målet. Alla glada. Vi gjort det tillsammans. Alla känslosamma. P&A för de gjort något de aldrig tänkt göra för ett år sen, kanske inte ens trott var möjligt. Jag för att få uppleva en fantastiskt fin dag med människor jag gillar och med cykel som jag lärt mig älska!

image

En klyscha: målet är inte målet. Resan är målet!

Lust…

Börjar känna lust att röra på mig igen. Börjar känna lust att springa. Börjar känna lust att byta ut soff-häng till svettigt häng i träningskläder. Börjar känna lust att få tajtare magregion.

image

Börjar känna lust att dra på mig löparskor. Börjar känna lust att umgås med mina Skechers…

image

…och så fick jag på mig skorna och träningskläderna. Lusten fanns. Solen fanns där. Löplust! Eller jogglust är nog rätt ord. Jogg…

image

…och när jag joggar så börjar jag känna lust att springa snabbare, lust att cykla långt och snabbt, lust att (ja, detta är galet) dra iväg lite crawl i Vadgropen.

Det är lustigt det där med lust…

//JU

New York Marathon 2014 – rese- och racerapport… (JU)

”Äh, sluta! Du har ju sprungit ett marathon för en vecka sen. Hur många gör det?”. Orden kommer från min fru efter att jag har klagat, gnällt och surat sen Ironman Kalmar. ”Jag har inte tid att träna, jag har ingen lust att träna, nä nu blev jag snorig av dagissjuka igen, jag håller på att bli tjock,…”. Och min fru har som alltid rätt. Det är djävligt fånigt att klaga – men samtidigt så vill man alltid mer…

Och hur många gjorde ett maraton? I New York? 2014? Jo, vi var ju några förstås. Typ 50 000, varav ungefär 1000 av dem svenskar. Och när jag hör min fru säga till mig, så fattar jag ju också att jag kan ju inte klaga efter att ha dragit till New York med bara ett enda mål: NEW YORK CITY MARATHON 2014!

20141102_213309

…och jag fick medaljen! Och till skillnad från 2012 så kämpade jag för den. Underbart. Vilken dj**la resa!

Den andra november!

Det är kallt. Galet kallt. Hela startområdet ser ut som ett område för uteliggare med alla kläder som ska slängas in till välgörenhet. Min bror Mats vinner fulast klädsel med hästlängder. Han har vanliga kläder. Men herregud vilka kläder! Man tittar sig runt omkring och ställer sig frågan ”har ni köpt dessa kläder själva?”. Och broder Mats har det! För några år sen! Dessutom spetsas ju klädseln av en orange och rosa mössa. Ingen vågar tacka nej till mössa då kvinnan som delar ut skriker på argsint sätt: EVERYONE SHOULD WEAR A DUNKIN DONUT HAT! Bäst man lyder.

Det är kallt och väntan är lång. Mycket lång. Försöker vila. Men för kallt.

Niotiden och första startgrupp börjar röra på sig och vi börjar förbereda oss. Men väntan blir lång och kall på nästa ställe. Det är värre än väntan på Vasaloppet. Detta kan bli en hemsk upplevelse. Man målar upp bilder av förfrysta kroppar på vägen till Manhattan eller ett inställt lopp även i år för blåsten och kylan. Burr…

Så börjar vi röra på oss. Av med uteliggarkläderna. Bort med påsar. Sista kiss i en buske (det får man inte göra i USA). Och helt plötsligt så har vi kommit fram till startlinjen. Lite peppande ord från speaker och sång – pang! LYCKA TILL GRABBAR. NU KÖR VI!

De klassiska bilderna som finns kring Verrazzano bridge tillsammans med Sinatra sjungandes NEW YORK och starten rullar upp i huvudet och sakta börjar vi ta de första stegen. Det enda som känns igen från huvudet är Sinatra. Blåsten dödar allt annat. Vilken chock. Enorm blåst. Chock!!!

Det är ju inte möjligt att springa 42 km i denna blåst. Inte en chans! Det måste bli bättre i Brooklyn. Och nu ser jag helt plötsligt publiken. ”WELCOME TO BROOKLYN!” hör jag dem skrika. Tydligare och tydligare. Och helt plötsligt så är det livat värre och blåsten glöms bort. Enormt liv! ENORMT!

GO SCHVEARGHE (på min tröja står det Sverige och flera i Brooklyn tror det är mitt namn). SCHVEARGHE!!!

wpid-20141101_235144.jpg

Och all min surhet kring utebliven träning är helt borta – jag springer rätt okej. Bära eller brista – nu kör vi på! Det är kul som tusan. Kylan försvinner och så även min Dunkin Donut-mössa och första lagret av armvärmare. Vägarna är långa och raka. Man ser väldigt långt och det är tätt med löpare framför och efter, och tätt med publik vid sidorna.

Efter 1:55 når jag halvvägs och håller på att lämna Brooklyn. Jag trodde Brooklyn skulle bli en lång tråkig resa fram till Manhattan. Men jag kan så här efteråt säga att det var nog höjdpunkten. Brooklyn har så många olika ”ansikten” så det är trots långa raka vägar stor skillnad på publiken varje kilometer. Underbart faktiskt.

Över till Queens, som börjar rätt trist, med lite industriområdeskänsla. Närmar oss lite bostadsområden och jag närmar mig också min först dipp känner jag. Bestämmer mig för att försöka få hjälp att boosta. De dubbla publikleden utanför en restaurang i Queens jagar jag upp genom att göra vågen tillsammans med dem. De skriker som galningar!

Peppad! Men ser bron! Bron till Manhattan… Den tar ju aldrig slut. Aldrig slut…

Ner från bron, vänder runt, in på First Avenue. Här var man förberedd. Men ändå blir det en upplevelse. Den amerikanska publiken är i 42 km som man är i Göteborgsvarvet på Avenyn. Våldsam ljudvolym. Våldsam.

First Avenue är galet lång. Galet. Får man inte dipp på First avenue så har man sprungit för långsamt eller så är man inte tränad nog. Här kommer det tillbaka – jag är inte tränad. Inte alls tränad för detta. 30 km gick fint men sen tog kraften slut.

Över till Bronx. Nja, inget att säga riktigt. Bara 2 miles att ta sig igenom. Sen tillbaka till Harlem/Manhattan. Publiken gör sitt bästa. Hela Fifth avenue. De ser min trötthet. De skriker. Och här skriker de ”SWEDEN, GO SWEDEN, GO SWEDEN”, ”LOOKING GOOD” (vilket är en lögn), ”WINE and BEER LATER”,…

Central Park! F*n att jag är för trött. Detta är en upplevelse! Oj, där är målet! Jag är i MÅL! Fyra timmar och tolv minuters underbar turism. 30 minuter långsammare än Zurich förra året, men detta var underbar turism!

…och sen kommer det tillbaka: kylan, väntan, blåsten, fryser som helvete, lång promenad till hotellet (trots kort sträcka), burr…

20141102_221556

NEW YORK!

Ja, det är ju en fantastisk stad. Andra gången där och jag kan åka dit igen. Och igen. Galet. Kul. Och vi gjorde det vi skulle… Dricka öl, gå, gå, gå, äta hamburgare, onyttiga frukostar, mer öl, dricka något kaffeliknande…

20141103_21450520141103_21445620141103_21445020141103_19261320141103_181539wpid-20141103_214949.jpg

Tills nästa!

//JU

Bästa skyltarna längs banan i NY marathon

New York marathon är helt osannolikt. Och det är publiken som gör det till det. Publiken skriker, dansar och hoppar. Och håller upp skyltar. Här är skyltar som uppsnappades innan gick in i trötthetsdimman:

”Run like Phoebe!”

”This is the worst Halloween-parade ever”

”Toenails are for losers”

”Run fast – I just farted”